Text: Christina Stielli
Foto: Thomas Carlgren
Ordspråket har vi levt med sedan 1100-talet. Och det används för att beskriva hur släkten betyder mer i slutändan än vad vänner gör. Fel fel fel fel. Vi har fått det helt om bakfoten.
Spårar man ordspråket tillbaka till 1100-talet så är det precis tvärtom. Blod som man byter med vänner och bundsförvanter är tyngre än det vatten man skvalpade runt i i livmodern.
LÄS ÄVEN: Christina Stielli: ”Jag har minimerat min oro till 15 sekunder per dag”
Nu byter vi ju oftast inte blod med vänner men då, bakåt i tiden, var det kanske så. Man delade blod med de man litade på, kämpade med. Och det blev ursprunget till talesättet.
Vuxna börjar bråka och så går åren
Jag hade nog tänkt att jag skulle ha en jättestor familj och släkt, alla skulle trivas med varandra, sitta runt långa bord och äta middagar och berätta historier och vara lyckliga. Nu blev det inte så. Vuxna människor börjar bråka om någonting och så går åren. Plötsligt vet ingen vad det var man bråkade om i släkten, men man vet att man är ovänner och avståndet för att komma till ett samförstånd har blivit ljusår innan man hinner säga släktträff.
Men någon fantastisk och hoppfull person står alltid där mitt i släkten och försöker lappa ihop, bjuda till och bakar gräddtårta till en födelsedag och man vill att det ska vara så där Bullerby-fint med fastrar och mostrar och en farfar som kan spela munspel och alla älskar varandra.
LÄS ÄVEN: Vänta inte med återhämtningen: Lär dig att stressa ner när du behöver det
Men det är inte självklart att man tycker om sin släkt. Eller att släktingar tycker om varandra. Eller att man ens ska umgås med dem. Inte om man tappar energi, om man alltid blir ledsen för att mamma aldrig säger något snällt eller om man står i förrådet och dricker slattar och sväljer gråten när alla har gått.
Jag gav upp och strök mamma ur adressboken
Alla som har separerat vet hur alla relationer skiftar. Allt blir nytt. Och för mig, med en trasig släkt och vänner som försvann stod det snabbt klart att jag behövde göra någonting åt saken. För det första gav jag upp hoppet om att släktingar skulle skärpa sig och vara snälla och det var med sorg som jag strök dem ur telefonboken, men man kan inte ändra på andra, bara på sig själv.
Jag strök till och med ett streck över mamma och slutade hoppas på att hon skulle fråga om mig, vara intresserad av vad jag gjorde, uppmuntra mig och säga att hon var stolt.
Sedan började jag ragga.
Finner nya vänner överallt
Jag har hittat vänner på ett par kurser, vid ett övergångsställe, i ett provrum, i en blogg, på en författarträff, i en inredningsbutik. Idag har jag min syster, min pappa och en familj av egenvalda vänner. De är glada för det jag gör och är, de tycker mina framgångar är lika roliga som jag tycker, de förminskar aldrig eller är missunnsamma, de är generösa och uppskattande. Det är en familj jag har valt själv och blod är tjockare än vatten.
